Den sökande människan och de pedagogiska teorierna

 

Ny kunskap visar att lärande är väldigt individuellt. Människornas förmåga, sociala miljö och den omgivande kulturen sätter gränser för vad som är möjligt att tänka och göra. Människan har nästan alltid försökt att klara av hinder och höja sin förmåga för att lösa olika problem i livet.

 

När människan har övervunnit ett hinder vill hon uppfostra och utbilda andra generationer och på det sättet utveckla samhället.

 

Pedagogik är läran om uppfostran och utbildning. Bakom varje pedagogisk lära finns en bestämd människosyn och kunskapsuppfattning.

 

Varje kultur och varje tid har haft sina speciella idéer om vad barn behöver lära sig för att socialiseras in i den egna kulturen. Barnens hjärnor är dock mycket komplexa som kan tänka fritt och hitta många obändiga frågor som behöver svaras. 

Om en lärare tidigare har kunnat svara på nästan alla frågor i klassen, kan hon inte göra det idag då många elever har tillgång till Internet.

 

Det stämmer när Piaget säger att varje steg i tänkandet bygger på det föregående och därför får man inte hoppa över något led men utvecklingen går nu så fort att man misstänker att eleverna hoppar över många led.

 

Eleverna vill ha det roligt framför dator och spelar därför de olika spel på nätet. Man misstänker att de spelen inte utbildar barn för ett nytt samhälle som ska vara fritt från förtryck, baserat på jämlikhet och rättvisa som Freinet önskat.

 

De flesta spel som finns nu på Internet använder Vygotskys pedagogik och gör att barnet imiterar något i ett socialt sammanhang och i nästa steg integreras kunskapen om det som tidigare imiterats med barnets egen förståelse och blir till en insikt.

 

De flesta spel som man använder för tillfället som läromedel på nätet eller på CD hjälper eleverna att insamla informationer. I skolundervisningen går man ofta från delar till helheter.

 

Ference Marton är en av de främsta företrädarna för fenomenografi. Enligt honom är lärandet inte en kumulativ process och insamlande av information förändrar inget i tänkandet eller handlandet. Man måste se kunskapen på det kvalitativa i lärandet än det kvantitativa.

 

Eftersom varje individ upplever och tolkar fenomenen i världen på sitt eget unika sätt, kan man säga att det är först när något i den personliga upplevelsen av världen förändrats sker det en verklig förståelse och information blir till kunskap. Enligt detta synsätt på lärande måste man gå från helheter till delar.

 

Nahid Biglari