Simin Behbahani

Simin Behbahani föddes 1927. Hennes mor ”Fakhr Adel” var författare och poet. Hon talade flytande franska och kunde även engelska, arabiska, och turkiska. Hon var en av grundarna till ”Nationella kvinnoföreningen”(1925) och kämpade i många år för kvinnors frihet och rättigheter.

Simin började skriva poesi i fjorton år åldern. Hon kom i kontakt med litterära storheter i barndomen eftersom de varje vecka hade poeters och författares möte i hennes mors hem. Därför lärde hon sig i tidig ålder författarskapets konst och lärde sig den klassiska och den moderna litteraturen i Iran. Hennes studier avslutades vid Teherans universitet på juridiska fakulteten. Men hon arbetade aldrig med juridik.Hon valde att bli gymnasielärare fram till sin pension. Hon slutade aldrig att läsa och följade utvecklingen av litteraturen. Därför är hennes poesi, en blandning av tradition och nytänkande inom världspoesin.

Hon har i gasell, som är en sorts klassisk poesi i Iran, gjort ändringar ur rim- och innehållssynpunkt och har riktat sin poesi mot sociala och politiska ändamål men har lyckats behålla poesins kärna.

Man kan med säkerhet säga att Simins gasell är en annorlunda gasell som med en ny form och dagens språk, lyckats skapa en ny genre till den persiska litteraturen.

Hon har publicerat 8 diktsamlingar och två novellsamlingar. Hon har översatt modern fransk poesi i en bok till persiska. Hennes senaste bok ”Jade-bazi-Nafarat” 1999 som är på 870 sidor innehåller kritik, forskning och intervjuer och handlar om den samtida litteraturen.

Simin Behbahani har i livet och i poesin visat ett sådant mod vilket har byggt hennes personlighet. Hon har alltid försvarat sanningen. Hon har visat sitt hat mot krig och tyranni och fattigdom. Hon har trots svårigheter aldrig lämnat Iran.

Morse

Streck punkt punkt punkt och streck…en sjungande fågels sång

dess gåtfulla budskap kommer från en alms gren

i upptäcktens och begärets feber, utmed rädslan och natten

i avstyckningen av ljudets sekunder gör den varje sång till ord

kanske från eldens och blodets gräns, kanske från krigets och vansinnets fält

har en trött fågel med sig en trött mans budskap

dess skriks luft är som en tagg, sväljer blod av smärta och stön

har täppt halsens och strupens väg, en gråt fastnat som ett rep

skriker om varför det oroväckande folket blöder

där Sabas (vindens) festordnare brett en matta av gräs

du kär i Guds paradis! Här är paradis, res dig upp och kom!

där en blomma har knoppat, där en blomma har växt

du som har nyheter från paradis! Varför bortser du helvetets eld?

hur i världens befolkning kastar du eld

alla är delar av en kropp, alla är från samma juvel

om denna sak nämnde en gammal vis världsbo

du sångfågel! Jag hörde ditt tecken

men inget kan jag göra med dessa lindade händer

streck punkt punkt punkt och streck…är ett ord-om än fel-

var byter inte tystnaden denna dikt och denna låt?

December 1985

En fallucka frihet

Öppna en fallucka frihet till mitt fängelse

slå på stort en kanna full av glädje ty jag är gäst

bli en silverspridande moln så att som en fertil vindruva

bereder jag hand och hjärta hos hand- och hjärtälskare

du har en gräsmatta trivsel, öppna dörren till mig

sätt dig på blommans duk, sätt mig vid sidan om

dagens ögonblick må vara glada och färggranna

jag kan ej lita på morgondagens löften

var är min morgons glamour? var är min glada middag?

et är färglöshetens sol på min balkong

döden förhindrar de rullande ögonblicken

var är tillfället för letande? den smala spelbollen

kärlek, res dig och storma! Förstör det som återstår!

av din vinds sågspån har mitt bo förstörts

vad skall mitt gröna huvud göra till slut med min röda tunga?

de saker jag vet har färgen och lukten av blod

kärleken kommer , i dess närvaro- kort sagt –

i blodets bön läser jag en dikt med närvaro.

Jag bygger dig åter, fosterland!

Jag bygger dig åter, fosterland! Om än med mitt livs tegel

Jag slår en stolpe i ditt tak, om än med mitt ben

Jag luktar återigen på din blomma, efter din unga generations önskan

Jag tvättar återigen bort ditt blod, med mina tårars rinnande översvämning

Återigen en ljus dag, går mörkret ut ur huset

Jag färgar min poesi, av min himmels blå

Den som återigen diktar ”AZAM-RAMIM” av godhet

Skänker mig storhet, i sitt prövnings omfattning

Även om jag är gammal, men om det fortfarande finns tillfälle för lärdom börjar jag ungdomen , hos

       mina barn

Berättelsen om fosterlandskärlek berättar jag ivrigt därefter

Att livet blir hjärtats varje ord, då jag öppnar min mun

Fortfarande finns i bröstet en eld från vars flamma

Tror jag ej på sänkning utan uppvärmning av min släkt

Vi skänker återigen kraft, om än min poesi fastnat i blod

Jag bygger dig igen, fosterland, om än med mer än min styrka.

Mars 1982